Vasaloppet - Öppet spår 2008, minuterna på min sida denna gången.

Förra året missade jag öppet spår pga sjukdom och gjorde sedan ett mindre lyckat försök i vasaloppet, bara för att missa repet med dryga två minuter i Hökberg efter 71km och 9 timmar och 18 minuters skidåkning. Denna gången gick det avsevärt mycket bättre. Dock hade vi även plusgrader i år och ganska mjuk snö. Jag kom till starten ganska sent då det var en lång bilkö in till Berga by. Jag hade hoppats på att starta tidigt pga det varma vädret och förhoppningsvis få åka i bättre spår. Så blev dock inte fallet och jag kom iväg först 7.45, förmodligen bland de sista åkarna. En fördel med detta var dock att det inte var så mycket trängsel upp för första backen, utan jag kunde hålla det tempo som passade mig. Sedan när jag kommit upp på myrarna så gick det i en rasande fart jämfört med de åkare jag hade runt mig. Jag hade hostat upp lite extra för att få pulvervallade och rillade skidor. Detta fungerade utmärkt och jag fick nästan åka slalom mellan spåren för att köra om andra tappra vasalöpare. Den första delen av loppet gick klart över förväntan och fram till Evertsberg hade jag gott om kraft. När jag anlände till Hökberg så hade 2500 åkare kommit till kontrollen av 5800 startande. Så trots min sena start hade jag nu fler åkare efter mig i spåret än framför. Efter detta började det dock gå lite tyngre, med över sex mil i kroppen började tröttheten märkas. Nästa kontroll var Hökberg och det kändes lite som en triumf att glida in här med flera timmars marginal till repdragningen. Resterande 19 km in till Mora var bland det värsta jag någonsin har upplevt, jag var så otroligt trött, glidet var avsevärt mycket sämre pga den varma snön, jag hade ont i armbågarna och mina blöta fötter värkte av skoskav. Nu började jag tänka att aldrig mer vill jag uppleva detta, och synnerligen inte om bara en vecka. Farten var betydligt långsammare än i början av loppet, dels av tröttheten och av det sämre glidet. Men det såg ut som att jag precis skulle kunna klara av att komma till Mora under 8 timmar. Detta var vad som som fick mig att kämpa lite extra de sista två milen. Vid varje kilometermärke så försökte jag räkna ut min marginal. Med 10km kvar så såg det ut som att jag precis på minuten skulle klara det, men jag blev ju bara tröttare och tröttare. Vid sista kontrollen i Eldris drack jag förmodligen det godaste kaffe jag någonsin druckit, detta förträngde tröttheten lite och gav mig nya krafter. Resterande 9km så pressade jag mig så mycket jag orkade, och det var så otroligt skönt att passera skidstadion i Hemus och sedan Moraparken, för då visste jag att snart är denna självplågan över. När det var en kilometer kvar så insåg jag att jag skulle klara mitt 8-timmarsmål med några minuter till godo. Så när jag rundade Mora kyrka och kom upp på upploppet så sänkte jag farten lite och passade på att njuta, av alla människor som hurrade, av tanken att jag faktiskt klarat att åka 9 mil skidor och sedan hundra meter innan mål såg jag Timo i publiken som gratulerade. Sedan gled jag över mållinjen med uppsträckta armar på tiden 7 timmar 57 minuter och 47 sekunder. Denna gången med dryga två minuter till min fördel, vilken härlig revansch. I och med detta så är även min svenska klassiker avslutad, och vilken härlig resa det har varit!

Se video på min målgång, här. Jag åker i spåret längst till höger, har blå-vit dräkt och röd mössa.